psychodrag

nej nu får det vara nog för ett tag. Jag orkar inte tänka på dig, orkar inte undra eller gråta mer över dig och det ”oss” som aldrig blev.
Du är en skitstövel. En egoistisk skitstövel som tar det du vill ha och oberörd lämnar spillror kvar.

Och ändå, den charmigaste skitstövel jag vet.

önska dig mirakel

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
Nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Alla klockor, körer
Alla himlens orglar skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du

Fast det var så kort romans
Var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

to the point of no return

tänk om jag alltid kommer vara charmad av honom… Minnet av honom.
Jag älskar tanken på att vara nära honom och skulle jag få chansen till det igen är jag rädd att jag skulle göra om det.
Finns ingen annan jag vill ligga nära, ingen annans leende jag längtar efter, ingen annans kyssar som duger, ingen annans röst jag saknar.

Bilder som går i repris i huvudet.
Hans leende i solskenet. Hans ansikte i skuggspelet från stearinljusen på bordet mellan oss. Hur han halvt reser sig från stolen för att möta mina läppar igen, efter att ha låtit mig längta i ett år och nio månader.
Det nästintill dygnet, från strax före 17 på lördagen till 11 på sönd,  är timmar som jag vill återuppleva. Särskilt tiden mellan 20 och 10 – 14 timmar av underbart.
Och när han tre veckor senare gång på gång tar min hand i sin inne på teatern vill jag pausa allt. När han sitter nära, nära mig vid den öppna spisen några timmar senare, bara han och jag, stilla, då är jag redo att dö, finns inget mer jag önskar mig.
Innan nästa möte  längtar jag så det kramar om hela mitt inre och när han sluter armarna om mig känns allt så rätt – bara vi. Havet utanför och vi, nakna och längtande.

Men min längtan var tydligen en annan än hans. Min längtan var vacker och spröd, rymde all min kärlek och den långa väntan jag tagit mig igenom. Hans längtan var för stunden, kanske några veckor. Den var bara hans och hade inte plats för mig.

Kanske visste jag redan vid den första blicken att han var trubbel. Kanske var det en del av attraktionen och han behövde inte ens mer än titta på mig för att få mig på fall. Minnet av den blicken tar fortfarande andan ur mig.

ensam och ledsen

så äntligen fredag. Men veckorna går ju så fort att man knappt hinner med.
Jag är trött men sover inget vidare om nätterna. Jag är less men gör inte mycket åt det. Jobbar mest och pratar lättsamt med vänner o bekanta. Det mesta kretsar kring att hitta en man. Inte bara för mig utan för min bekantskapskrets också har jag märkt. Ibland kanske ännu mer för dem! Jag önskar vi hade annat att prata om. Jag önskar att jag var som alla andra men det är jag inte. Och jag vet inte hur jag ska göra för att bli det heller.
Jag passar inte in.
Och jag är rädd att jag aldrig kommer göra det heller.
För hur ska jag någonsin komma ikapp?
De flesta av mina vänner är upptagna av att sköta man, barn och boende. Deras uppdateringar på Facebook är nästan uteslutande om de två förstnämnda och jag känner mig mestadels patetisk i många sammanhang. Jag vet ingenting om foglossning, graviditetsbesvär, förlossning eller småbarnsbestyr. Kan desto mer om att dela säng med främmande män, vara på ansträngda semi-dejter och bli bortvald utan förklaring eller ens en liten skvätt respekt.

Tänker ibland, kanske allt oftare, att det finns väl säkert de som är ensamma i livet utan att det var så de hade tänkt sig det och kanske är jag en av dem. En av de där människorna som andra ser som udda och som, om inte förtjänar att vara ensamma så i alla fall på något vis, har sig själva att skylla. Mina egna fördomar ser ju också ut så.

Och för att lägga mer tyngd på bördan finns tankarna på och drömmarna om X kvar. Varför är det jag som sitter här ensam och ledsen när det är han som är idioten och den, om någon, som gjort sig förtjänt av värk i hjärtat?

Han tar över mina tankar, han har ett fast grepp om mitt hjärta och han är en idiot.
Jag är fortfarande förälskad i honom. Ids inte lägga energi på att försöka lära känna någon annan. Vill vara med honom och ingen annan.

Varför?? Någon som är så ombytlig vill jag ju inte alls vara med. Någon som verkar så upptagen av karriär och statussymboler intresserar mig egentligen inte alls och nonchalans tycker jag är direkt avtändande.
Men någon vars hand passar perfekt i min och vars läppar tycks formade efter mina, honom vill jag inte vara utan. Blickar som etsar sig fast  vill jag ha mer av och fåniga skämt känns plötsligt viktiga. Den där fräkniga axeln som är så mjuk, den beskyddande armen om mig natten igenom. Lätta pussar på pannan. Vill ha det där pirret i magen igen, den där stora obeskrivliga känslan av sockervadd och badskum, solglitter och sommarregn. Lätt och upplyftande.

Men fler tårar vill jag inte ha, inte mer tomhet eller ensamhet. Inga fler tomma ord.

X jag vill ha de fina stunderna tillbaka.

Du och jag framför öppen spis, i soffan eller på mattan, insnirklade i varann. Du läser tidningen, jag bara njuter.
Eller vid matbordet, blickar som säger mer än tusen ord men ändå gör mig osäker, din fot mot min under bordet som ger mig svaren.
Din kropp tätt mot min och hur underbart det är att du så fort vi vänder på oss i sömnen drar mig med också, så att vi aldrig är längre ifrån varann än nån centimeter.
Jag kommer aldrig glömma den första blicken, leendet i dina ögon. Jag kommer aldrig glömma hur du bad om lov att få kyssa mig. Kommer aldrig glömma begäret den första natten tillsammans. Kommer aldrig glömma dig.

Men jag kommer kanske heller aldrig glömma alla tårarna.

blev just uppläxad av en jag inte känner. Vad är det med folk?!

so what?

det är möjligt att det skitit sig igen.
På sätt o vis bryr jag mig inte. Jag spelar inga spel och om det är det som krävs så får jag väl låta bli att va med o leka då.
Kanske rycker på axlarna åt för att jag inte engagerat mig heller, inte investerat nåt, är inget jag förlorar – varken en potentiell relation eller min egen stolthet. Är väl kanske inte redo att involvera mig..?
Det är sånhär han har gjort mig, men är det tillfälligt eller har han berövat mig förmågan? Jag är tacksam att han fick mig att känna så stora känslor men han tog bort något också och för det gillar jag honom inte alls.

Något annat jag inte gillade hos honom var hur han talade om för mig att det var saker med mig han inte gillade, sa det rakt ut. Detaljer, som mitt läppglans, gjorde han klart att han inte tyckte om och det retade mig. Jag kan väl vara utan läppglans såklart men vem f*n är han att tala om hur han vill ha det? Skulle jag sagt rakt ut då att de där jävla gympabyxorna han hade dagen efter den storslagna middagen var minst sagt avtändande! Varför tror folk att de kan, eller har rätt, att ändra på nån annan?

Och idag kom det igen, inte läppglanset den här gången, utan mer min personlighet. Visst, det är bra att bli uppmärksammad på hur det man säger kan uppfattas på andra sätt än man tänkt sig men det retar mig, tydligen, när någon som inte känner mig tar sig rätten att tycka till och i princip säga att man ska ändra på något i sitt sätt att vara. Passar det inte så kan det kvitta! Men visst, det är väl en lärdom, något att tänka på till en annan gång.

En annan gång ja. För det här får nog ingen fortsättning. Han sa iofs väldigt spontant ”det måste vi göra!” om en sak men han verkade å andra sidan inte intresserad av att bestämma nåt om att ses igen. Och bättre då, tänker jag, att inte ta det längre för då slipper jag iaf höra den slitna ursäkten om distansförhållanden. Bespara mig åtminstone det.
Vill man så kan man och mitt hjärta orkar inte med fler som inte vill.

En kompis frågade idag om jag ens trodde att jag någonsin kommer komma över X. Jag har inte ens tänkt tanken att han ska lyckas nagla sig fast för alltid, hoppas väl innerst inne att det en dag ska komma någon min väg som kan överglänsa honom. Finns det en risk att det aldrig kommer nån sån? Det vore grymt.
Men med tanke på vilket grepp han fortfarande har om mig så är det väl inte omöjligt antar jag… Om någon frågar mer än en standardfras om honom så kan jag inte hålla tillbaka tårarna hur jag än försöker. De bara rinner, stilla.
När jag är själv rinner de mer okontrollerat och det skär i bröstet.
Jag kan inte förstå att han satte sånna spår. Det retar mig! Jag gillar inte ens halva honom, den dryga och känslokalla han. Men den där delen av honom som är charmigare än alla andra män, den som får mig att smälta, hur kalkylerad den än är, den delen av honom undrar jag ärligt talat hur jag ska kunna leva utan. Hur kan jag förväntas gå vidare utan att känna när det finns leenden och blickar så fantastiska att de dröjer sig kvar i flera år men att de aldrig någonsin kommer vara ägnade åt mitt håll igen.
Jag önskar jag fick sova intill honom igen, känna hans armar om mig. Herregud, tar tårarna aldrig slut?

here goes nothing…

this time…

Been there done that messed around
I’m having fun don’t put me down,
I’ll never let you
sweep me off my feet.

This time baby I’ll be bulletproof,
This time baby I’ll be bulletproof.

astor

snälla, snälla… låt detta vara något bra!