han driver mig till vansinne. tror jag är kär.

tisdag

Hjärtat längtar, tanken tvekar

arg och ledsen

Tack gode gud för fina vänner. Och att de orkar lyssna.
För nu är jag uppgiven – för hundrade gången – och faktiskt ledsen.
När jag pratade med A hörde jag plötsligt hur dumt alltihop är. Jag trånar efter en man som helt uppenbart inte lägger mer energi än nödvändigt på mig. När vi väl ses är han helt ljuvlig men hur intresserad är men egentligen om man inte har lust att höras däremellan?

Vad håller jag på med? Visst förtjänar jag väl bättre? Mer.
Kanske mest arg på mig själv. Han ber ju mig inte sitta här och tindra och hoppas.

sweet dreams

i förrgår natt drömde jag om Mr X

igår natt drömde jag att jag var med Kel i Australien och en del om exet också tror jag

please let it be good tonight too

fallin’ for you

Nästan hela månaden har gått, vart tog den vägen?!
Med hänvisning till föregående inlägg så kan jag bara krasst konstatera att den emotionella berg- och dalbanan fortsätter.
Tyvärr.

Han är nästan obeskrivligt fantastisk när vi väl ses. Han får mig att skratta, ger mig fjärilar i magen när han nuddar mig eller möter min blick och  blotta tanken på hans kyssar får mig att rysa av välbehag. Jag älskar hur han tar mig med storm varje gång jag ser honom.
Sa så sent som idag (inte till honom) att han är den charmigaste jag mött. Jag vet ärligt talat inte vad det är han har, men nåt är det, nåt som fullkomligt trollbundit mig.
Det är märkligt hur det tillsammans med honom är mer smak på maten, vinet är det godaste jag druckit och kyssarna är de finaste jag någonsin fått… Jag kan inte få nog av att ha honom nära mig och han verkar känna likadant för han drar mig närmare om vi glider ifrån varann medan vi sover.
Så ses vi inte på några veckor igen och jag hinner börja misströsta både en och två ggr eftersom han helt enkelt inte hör av sig om inte jag gör det först. Det retar gallfeber på mig. Jag längtar efter honom men hör inte av honom på flera dagar i sträck. Känns ju inte precis som att han är särskilt angelägen… Men så bestämmer vi att ses igen och han säger att han saknar mig – och jag smälter.

Men så tar det några dagar och jag sitter här och tänker igen. Vad f*n ska han ha mig till? På vilket vis gillar han mig egentligen, som ett säkert sätt att få sig nåt en gång/månaden? Eller tänker han på mig med ett leende så som jag tänker på honom?

kära tomten

Jag avskyr emotionella berg- & dalbanor och är verkligen less på mind games. Önskar mig bara att få vara med någon som inte låter mig tvivla.

save me from myself

Det är konstigt hur jag följer ett tydligt mönster i att först vilja ha mer mer mer och när jag inte får tillräckligt istället blir lite anti. Eller faktiskt så är det ju inte konstigt alls, det kallas väl självbevarelsebedrift. För jag vill inte bli besviken igen. Jag vill inte lockas att tro på något som inte blir av.
Känslorna är redan investerade, det var oundvikligt, men jag kan ju iaf försöka låta bli att investera drömmar också.
Men det är kanske också försent? Jag tror ju faktiskt på detta. Eller hoppas är det väl jag gör, och det är väl att drömma.

Colbie puts words to my butterflies

It starts in my soul
And I lose all control
When you kiss my nose
The feelin shows
Cause you make me smile
Baby just take your time now
Holdin me tight

over the moon

ja, hela veckan har jag svävat i min egen bubbla och lett som ett fån.
Tankarna på honom gör både att jag har svårt att somna och kämpar med att ta mig upp på morgonen. Njuter av att i tanken återuppleva förra helgens dygn med honom, från det lite blyga återseendet till kyss efter kyss vid bilen dagen därpå. Våra sammanflätade fingrar när vi sitter intill varann, hur han flyttar min hand ner i sin jackficka så jag inte ska bli kall, hans artiga och belevade sätt, hans uppenbara begär och hur han får mig att le. Känslan av att det egentligen är läge att nypa sig i armen som när vi satt där framför brasan, tätt intill varann, min kind mot hans axel och den enda tanken jag hade i huvudet när han rest sig för att byta musik var att ”såhär vill jag dö”.

Den fantastiska känslan av att få somna intill honom och höra honom säga att det ska bli fint att få vakna intill mig igen morgonen därpå.
Hur detta än fortskrider hoppas jag kunna behålla känslan av den stunden.

svårslaget

Det är obeskrivligt. Det är osannolikt. Och det är min verklighet.

Mannen jag inte kunnat släppa ur tankarna på så många månader har tänt i spisen och sitter nu nära och kysser mig ömt. Han tänder värmeljus vid sängen och innan vi somnar tätt intill varann säger han att det ska bli fint att vakna intill mig i morgon igen.
Att vakna i gryningen med hans varma kropp tätt mot min… somna om och vakna på samma sätt igen… det finaste på länge…